Livet

Nu börjar jag allvarligt bli lite rädd för livet. Inte nog med dödsolyckan som inträffade i onsdags. Den platsen som ligger ett kvarter ifrån mig, som jag går förbi varje dag och som jag även ofta åker förbi flera gånger om dagen. Idag fick jag även veta att min brors och pappas jobbarkompis dött pang fall i dagarna av en hjärnblödning, dryga 40 år gammal. En person som man hört en hel del om, som brorsan skulle hämta ved hos, som brorsan umgåtts med i sommar o kört roliga bilar med, som svägerskans syster fick två kattungar av i höstas. Det är helt..... ofattbart.. Det kan svänga så fort! Man vet aldrig när slutet är nära...
Det räcker med tankeställare nu!!

Snurrade nu också in på tankar om min löpning och gårdagens vurpa. Hade det inte varit så att bilen stannat och släppt över mig och den andra löparen som jag mötte, och antagligen sett min vurpa... Då kan man ju bara tänka vad som hade kunnat hända om jag hade vurpat och slagit i huvudet och en bil kommit lite senare... Det skulle kunna gå så illa. För inte fan hade man synts då, trots reflexer...

Jag har varit med om så mycket i mitt lilla liv. Så är det något jag borde ha lärt mig så är det att man bör ta vara på saker innan det är för sent! För man vet aldrig, aldrig när det händer något.. När det är för sent.

Det får mig att snurra vidare på ännu fler saker. Som att jag inte vill låta vissa saker bara rinna iväg. För har jag hittat något som jag trivs med och som jag tror kan vara precis rätt för mig, då vill jag inte förlora det innan jag ens fått testa och sett utgången av det hela. Jag vill hellre satsa och stupa, än att inte testa alls.. För någon gång måste det bli helt rätt! Och det får man aldrig veta om man inte vågar, eller tar tag i saken..